Läs inte detta om ni inte vill veta mina känslor
D var ett tag sen ja skrev nu. Men nu e d nog dax igen :)
Ska börja med att dra mig tillbaka till jag var ca 11-13 år. Min mor fick problem. Hon blev gravid gång på gång men fick bara missfall. Sen så började hon blöda floder. Tyckte så synd om henne :(. Sen en dag i december så fick hon d beskedet att hon måste operera bort sin livmoder för att hon hade en miom som växte som ett foster i henne. Mitt livs värsta Jul. Mamma låg på sjukhus min far hade precis gått bort. Ja fick tillbringa min Jul med min moster o hennes familj. Dötrist. D fick en massa klappar men d fick inte jag :(. Dagen efter så var d typ 10-15 minusgrader ute. Ja vet att mor älskar gula rosor. Men ja hade inte pengar till d. Men ja gick hemmifrån o hela vägen till blomsteraffären o köpte gula tulpaner till henne ist. Gick hela vägen till lasarettet o gav dem till henne. Hon va mitt hela liv.. Men ja kom fram helt genomfrysen o tårna skallrade i skorna. Satte blommorna i en vas o d for ihop o bara ramlade isär för d hade frysit på den långa väg ja måste gå :( Men mor var så glad endå. Vi satt där på lasarettet o hade d jättemysigt som bara vi kan :) sen fick ja busspengar hem. Den händelsen har satt myck spår i mitt liv.. O gör tydligen än idag.
Nu e ja i samma sits som min mor var då...
Miomer i magen som måste bort. Ja vet att ja inte ska ha fler barn (ja har redan fått d bästa:) ) men endå, en sån viktig kroppsdel vill man ha kvar, även om den inte gör någon nytta.
O sen en annan sak. Ja har fött tre barn utan att ens få en endaste bristning eller ärr. Varför ska d behöva komma nu?
Men en sak e ju bra iaf. Nu kanske ja får svar på varför ja jar varit så konstig på sistone. Ryggvärken kanske inte bara beror på volan vi gjorde. Sinnigheten, humöret o latheten. Ja kanske inte e lat (vilket ja aldrig varit förut) vet själj, känner mig lat. Sitter mäst o spelar helt fördummande spel, som ja inte vinner något på.
Man får se d som ett uppvaknande kanske. D e kanske d här som dragit ner mig.
Ska börja med att dra mig tillbaka till jag var ca 11-13 år. Min mor fick problem. Hon blev gravid gång på gång men fick bara missfall. Sen så började hon blöda floder. Tyckte så synd om henne :(. Sen en dag i december så fick hon d beskedet att hon måste operera bort sin livmoder för att hon hade en miom som växte som ett foster i henne. Mitt livs värsta Jul. Mamma låg på sjukhus min far hade precis gått bort. Ja fick tillbringa min Jul med min moster o hennes familj. Dötrist. D fick en massa klappar men d fick inte jag :(. Dagen efter så var d typ 10-15 minusgrader ute. Ja vet att mor älskar gula rosor. Men ja hade inte pengar till d. Men ja gick hemmifrån o hela vägen till blomsteraffären o köpte gula tulpaner till henne ist. Gick hela vägen till lasarettet o gav dem till henne. Hon va mitt hela liv.. Men ja kom fram helt genomfrysen o tårna skallrade i skorna. Satte blommorna i en vas o d for ihop o bara ramlade isär för d hade frysit på den långa väg ja måste gå :( Men mor var så glad endå. Vi satt där på lasarettet o hade d jättemysigt som bara vi kan :) sen fick ja busspengar hem. Den händelsen har satt myck spår i mitt liv.. O gör tydligen än idag.
Nu e ja i samma sits som min mor var då...
Miomer i magen som måste bort. Ja vet att ja inte ska ha fler barn (ja har redan fått d bästa:) ) men endå, en sån viktig kroppsdel vill man ha kvar, även om den inte gör någon nytta.
O sen en annan sak. Ja har fött tre barn utan att ens få en endaste bristning eller ärr. Varför ska d behöva komma nu?
Men en sak e ju bra iaf. Nu kanske ja får svar på varför ja jar varit så konstig på sistone. Ryggvärken kanske inte bara beror på volan vi gjorde. Sinnigheten, humöret o latheten. Ja kanske inte e lat (vilket ja aldrig varit förut) vet själj, känner mig lat. Sitter mäst o spelar helt fördummande spel, som ja inte vinner något på.
Man får se d som ett uppvaknande kanske. D e kanske d här som dragit ner mig.
